Kom på en sak här i min ensamhet i cellen, ibland så är saker lättare att förklara än vad de lärde vill tro..

Man känner hur allt river i kroppen, hur ångesten vill få en att ta de där pillrena och bara somna in för gott.

Det är inte en gång jag funderat på att ta mitt egna liv..

Efter ett tag så böjer an sig för mängden och går till veterinärstationen eller närhälsan som det tydligen heter, där får man en lunta papper so ska fyllas i som väldigt enkelt ger en bild där personen är deprimerad och säkerligen är självmordsbenägen, frågan ställs vid 2-3 tillfällen under besöket om man har planer på att avsluta sitt liv.

Att man har en störning på det psykiska planet är ju klart efter detta test där man ska kryssa likt en gammaldags tipskupong, men är inte så jävla dum så man svarar ja när veterinären frågar om man har planer.

Vill jag verkligen dö så ser jag ju till att få så mycket piller som möjligt utskrivna och sedan när jag stängt min dörr sveper dom likt halstabletter och gärna ihop med alkohol.

Nu har jag varit hemma i lite över en månad, jag har fått tid att fundera och få perspektiv på mitt liv, vet nu vad det är för fel på mig och det UTAN tabletter eller tillskott av någon form...

Jag är INTE deprimerad eller utbränd som andra vill på stå, jag har helt enkelt ett förbannat tråkigt liv som jag för tillfället inte vet vad jag ska göra med eller hur vrida det åt ett håll jag trivs med.

Jag har fastnat i det politiskt korrekta tänkandet som finns så mycket runt mig, det gick så långt att jag blev medlem i en hemlig grupp på ansiktsboken där människor som utåt sett är så politiskt korrekta var medlemmar i för att dom inte vågade stå för sina åsikter utåt, dom vågade inte skämta om något utanför denna grupp.

I slutet av 1900-talet eller om det var i början av 2000 så valde jag att lämna ett tryggt liv bakom mig och flytta, jag lämnade inte bara ett i alla fall då tryggt arbete bakom mig utan även en hel del vänner.

Varför gjorde jag det ??

Den officiella och politiskt korrekta förklaringen var kärleken, den verkliga var att jag var så trött på detta ekorrhjulet man skulle leva i att jag var beredd ta livet av mig bara på tanken att behöva stå ut med dagarna som gick.

Jag vill inte dö, men döden skrämmer mig inte på något vis, den känns varm och välkomnande..

Det som känns väldigt dubbelt är min önskan att ha ett förhållande, detta i kontrast med att jag väldigt snabbt tröttnar på människor. För förr eller senare så blir dom så där tröttsamt bekvämt politiskt korrekta och byter åsikter likt hur vinden blåser...

Hoppas jag gjort er mer förvirrade och än en gång gjort era utropstecken till frågetecken...

Måste ärligt medge att vara fattig suger apfitta, ja till och med björnfitta...

Visst räkningarna är betalda och jo jag har tack över huvudet, även om detta andra kallar för lägenhet mer ser ut som en kombination av cell samt dålig second hand butik. Tror till och med återbruket i Limmared skulle kunna överträffa detta.

Men nog om gnäll nu, dags att vara så där positiv som alla är på denna ansiktsboken...

Efter ett besök i grannkommun i går kväll där jag promenerade en sväng med en ack så trevlig kvinna och samtalade så började jag fundera lite..

Vad är egentligen en date ??

Måste det innehålla typ hålla hand och någon form av förtäring eller räcker det med att hålla om ?

Fan jag kan ju inget om sådant här, och några jäkla kurser verkar det inte finnas heller, ej heller några grupper av människor på ansiktsboken som talar om vad som är rätt eller fel.. *suck*

Nej nu tror jag att det är dags likt en av de vi ser utanför ICA samt Willys att sätta sig utanför någon av alla de antika loppisarna som finns här i byn och börja tigga lite pengar, får försöka utan en sådan där skylt till att börja med...