Kom på en sak här i min ensamhet i cellen, ibland så är saker lättare att förklara än vad de lärde vill tro..

Man känner hur allt river i kroppen, hur ångesten vill få en att ta de där pillrena och bara somna in för gott.

Det är inte en gång jag funderat på att ta mitt egna liv..

Efter ett tag så böjer an sig för mängden och går till veterinärstationen eller närhälsan som det tydligen heter, där får man en lunta papper so ska fyllas i som väldigt enkelt ger en bild där personen är deprimerad och säkerligen är självmordsbenägen, frågan ställs vid 2-3 tillfällen under besöket om man har planer på att avsluta sitt liv.

Att man har en störning på det psykiska planet är ju klart efter detta test där man ska kryssa likt en gammaldags tipskupong, men är inte så jävla dum så man svarar ja när veterinären frågar om man har planer.

Vill jag verkligen dö så ser jag ju till att få så mycket piller som möjligt utskrivna och sedan när jag stängt min dörr sveper dom likt halstabletter och gärna ihop med alkohol.

Nu har jag varit hemma i lite över en månad, jag har fått tid att fundera och få perspektiv på mitt liv, vet nu vad det är för fel på mig och det UTAN tabletter eller tillskott av någon form...

Jag är INTE deprimerad eller utbränd som andra vill på stå, jag har helt enkelt ett förbannat tråkigt liv som jag för tillfället inte vet vad jag ska göra med eller hur vrida det åt ett håll jag trivs med.

Jag har fastnat i det politiskt korrekta tänkandet som finns så mycket runt mig, det gick så långt att jag blev medlem i en hemlig grupp på ansiktsboken där människor som utåt sett är så politiskt korrekta var medlemmar i för att dom inte vågade stå för sina åsikter utåt, dom vågade inte skämta om något utanför denna grupp.

I slutet av 1900-talet eller om det var i början av 2000 så valde jag att lämna ett tryggt liv bakom mig och flytta, jag lämnade inte bara ett i alla fall då tryggt arbete bakom mig utan även en hel del vänner.

Varför gjorde jag det ??

Den officiella och politiskt korrekta förklaringen var kärleken, den verkliga var att jag var så trött på detta ekorrhjulet man skulle leva i att jag var beredd ta livet av mig bara på tanken att behöva stå ut med dagarna som gick.

Jag vill inte dö, men döden skrämmer mig inte på något vis, den känns varm och välkomnande..

Det som känns väldigt dubbelt är min önskan att ha ett förhållande, detta i kontrast med att jag väldigt snabbt tröttnar på människor. För förr eller senare så blir dom så där tröttsamt bekvämt politiskt korrekta och byter åsikter likt hur vinden blåser...

Hoppas jag gjort er mer förvirrade och än en gång gjort era utropstecken till frågetecken...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad vore inte en fredag med lite allmänt förvirrad skalle ??   Nu är det ju så som jag tdigare sagt att jag jagar inte ett förhållande eller den där stora kärleken som man tydligen måste ha minst 15 gånger i livet, men detta gör inte att jag kan ...

Jag är trött på att alltid eller mer exakt rätt så ofta vara den som ska finnas där och ställa upp, speciellt då andra av olika orsaker inte kan eller vill hjälpa till.   Har man gått isär och blivit ombedd att försvinna x antal gånger, då verkar...

För innebär detta att man prioriterar sina nya bekantskaper före sitt barn och uppgjorda avtal, ja då vill inte jag vara med.   Jag har inget emot att vara med mitt barn, inte heller har jag något emot att han är här så ofta han kan eller det går...

Det är precis vad jag misstänkte, har man separerat så måste man ta och gå igenomm vilka som är ens egna vänner och vilka som är exets.   Det är dags attt seriöst rensa, fast på ett sätt så jag inte anses vara ett offer som "straffar" andra. För ...

På torsdag återgår jag i aktiv tjänst, behöver få struktur på det här som kallas för liv, det har varit nyttigt att vara hemma denna dryga månaden och reflektera över vad som har fått mig i obalans.   Men någon gång måste man (jag) sluta gömma mi...