Vad vore inte en fredag med lite allmänt förvirrad skalle ??

Nu är det ju så som jag tdigare sagt att jag jagar inte ett förhållande eller den där stora kärleken som man tydligen måste ha minst 15 gånger i livet, men detta gör inte att jag kan surfa runt på diverse olika dejting sidor och sondera terrängen.

Jag vet att min ålder inte gör mig direkt till högvilt samt min fysik inte heller bättrar på detta faktum, kanske mer kan kallas för skadeskjuten vilt eller trafikskadat..

Men till den stora frågan..

Vad gör jag för fel i mitt "sökande" på dessa siter ?

jag har varit djup, käck samt rolig och flörtig i mina försök till kontakt, men inget verkar hjälpa. Jag har även varit totalt ärlig i min beskrivning av vad jag söker samt hur jag ser ut, tro det eller ej så har jag även ljugit om hur jag ser ut samt ålder.

Men INGENSTANS så blir det någon form av reaktion...

Så vad ska man göra ??

Jag är trött på att alltid eller mer exakt rätt så ofta vara den som ska finnas där och ställa upp, speciellt då andra av olika orsaker inte kan eller vill hjälpa till.

Har man gått isär och blivit ombedd att försvinna x antal gånger, då verkar det i min värld som om man inte vill ha med den personen allt för mycket att göra med. Men vem ska lyssna på "problem" med denns vänner, pojkvän, köra hit och dit samt hjälpa till att dölja saker från en viss persons nya vän i viken??

Jo det är tydligen jag..

För innebär detta att man prioriterar sina nya bekantskaper före sitt barn och uppgjorda avtal, ja då vill inte jag vara med.

Jag har inget emot att vara med mitt barn, inte heller har jag något emot att han är här så ofta han kan eller det går. Men när jag får känslan av att han mer eller mindre dumpas hos mig enbart för att andra inte tycker sig ha tid för honom då blir jag lite trött på mycket.

Att jag sedan får höra att jag inte ställer upp samt baar vill jävlas när jag påpekar att vi hade ett schema och jag har i alla fall än ett arbete och sköta, ja då är jag ondskan själv och borde tvångsinläggas för att jag höjer rösten lite och påpekar detta..

Så kort och gott är det så här man blir när man är kär så kommer jag hålla mig långt bort från denna företeelse...

Det är precis vad jag misstänkte, har man separerat så måste man ta och gå igenomm vilka som är ens egna vänner och vilka som är exets.

Det är dags attt seriöst rensa, fast på ett sätt så jag inte anses vara ett offer som "straffar" andra. För att prata med mig går inte men ringa och ifrågasätta vad jag sagt och inte sagt till exet det är tydligen ok...

På torsdag återgår jag i aktiv tjänst, behöver få struktur på det här som kallas för liv, det har varit nyttigt att vara hemma denna dryga månaden och reflektera över vad som har fått mig i obalans.

Men någon gång måste man (jag) sluta gömma mig från verkligheten och ta tag i allt handgripligen, det  kommer säkerligen bli jobbigt ibland men blir saker enklare bara för man undviker dom ??

Med risk förr att låta som en slogan från ett riksdagsval på 80-talet så behöver alla ett arbete, en orrsak till att gå upp på morgonen och ha ett egenvärde. Även om det arbetet jag gör inte alltid direkt känns uppskattat.

För med handen på hjärtat det är bara när olyckan drabbar just dig och du får någorlunda snabb hjälp som du skänker väktaren eller de andra som kommer först till platsen en tanke..

Kom på en sak här i min ensamhet i cellen, ibland så är saker lättare att förklara än vad de lärde vill tro..

Man känner hur allt river i kroppen, hur ångesten vill få en att ta de där pillrena och bara somna in för gott.

Det är inte en gång jag funderat på att ta mitt egna liv..

Efter ett tag så böjer an sig för mängden och går till veterinärstationen eller närhälsan som det tydligen heter, där får man en lunta papper so ska fyllas i som väldigt enkelt ger en bild där personen är deprimerad och säkerligen är självmordsbenägen, frågan ställs vid 2-3 tillfällen under besöket om man har planer på att avsluta sitt liv.

Att man har en störning på det psykiska planet är ju klart efter detta test där man ska kryssa likt en gammaldags tipskupong, men är inte så jävla dum så man svarar ja när veterinären frågar om man har planer.

Vill jag verkligen dö så ser jag ju till att få så mycket piller som möjligt utskrivna och sedan när jag stängt min dörr sveper dom likt halstabletter och gärna ihop med alkohol.

Nu har jag varit hemma i lite över en månad, jag har fått tid att fundera och få perspektiv på mitt liv, vet nu vad det är för fel på mig och det UTAN tabletter eller tillskott av någon form...

Jag är INTE deprimerad eller utbränd som andra vill på stå, jag har helt enkelt ett förbannat tråkigt liv som jag för tillfället inte vet vad jag ska göra med eller hur vrida det åt ett håll jag trivs med.

Jag har fastnat i det politiskt korrekta tänkandet som finns så mycket runt mig, det gick så långt att jag blev medlem i en hemlig grupp på ansiktsboken där människor som utåt sett är så politiskt korrekta var medlemmar i för att dom inte vågade stå för sina åsikter utåt, dom vågade inte skämta om något utanför denna grupp.

I slutet av 1900-talet eller om det var i början av 2000 så valde jag att lämna ett tryggt liv bakom mig och flytta, jag lämnade inte bara ett i alla fall då tryggt arbete bakom mig utan även en hel del vänner.

Varför gjorde jag det ??

Den officiella och politiskt korrekta förklaringen var kärleken, den verkliga var att jag var så trött på detta ekorrhjulet man skulle leva i att jag var beredd ta livet av mig bara på tanken att behöva stå ut med dagarna som gick.

Jag vill inte dö, men döden skrämmer mig inte på något vis, den känns varm och välkomnande..

Det som känns väldigt dubbelt är min önskan att ha ett förhållande, detta i kontrast med att jag väldigt snabbt tröttnar på människor. För förr eller senare så blir dom så där tröttsamt bekvämt politiskt korrekta och byter åsikter likt hur vinden blåser...

Hoppas jag gjort er mer förvirrade och än en gång gjort era utropstecken till frågetecken...

Måste ärligt medge att vara fattig suger apfitta, ja till och med björnfitta...

Visst räkningarna är betalda och jo jag har tack över huvudet, även om detta andra kallar för lägenhet mer ser ut som en kombination av cell samt dålig second hand butik. Tror till och med återbruket i Limmared skulle kunna överträffa detta.

Men nog om gnäll nu, dags att vara så där positiv som alla är på denna ansiktsboken...

Efter ett besök i grannkommun i går kväll där jag promenerade en sväng med en ack så trevlig kvinna och samtalade så började jag fundera lite..

Vad är egentligen en date ??

Måste det innehålla typ hålla hand och någon form av förtäring eller räcker det med att hålla om ?

Fan jag kan ju inget om sådant här, och några jäkla kurser verkar det inte finnas heller, ej heller några grupper av människor på ansiktsboken som talar om vad som är rätt eller fel.. *suck*

Nej nu tror jag att det är dags likt en av de vi ser utanför ICA samt Willys att sätta sig utanför någon av alla de antika loppisarna som finns här i byn och börja tigga lite pengar, får försöka utan en sådan där skylt till att börja med...

För länge länge sedan så var det en pojke, vi kan kalla honom för typ Ludde..

Denna Ludde växte upp och försökte likt de flesta passa in genom att ha de där sakerna man bara måste ha, du vet för att inte anses vara helt förtappad och leva ett liv som eremit.

Han arbetade och ställde upp i vått och torrt för inte bara sin familj och vänner men även för sitt arbete. Till saken hör att redan som ung var Ludde ingen som var den som tjejer direkt brydde sig om, inte så mycket för att han var ful som stryk, mer för att han inte visste vad han skulle göra med dom.

Ludde var helt enkelt handikappad för han fixa inte dom där sociala reglerna som styr vårt samhälle, han varken fick eller kommer få någon diagnos på detta, ej heller vill han nog ha det heller..

Till slut växte Ludde upp till en någorlunda fungerande vuxen med allt vad det innebär, han hade lärt sig under åren att det gick att köpa sig fri från sitt sociala handikapp, för fick de närmaste vad de ville ja då märktes inte hans tillkortakommanden.

Detta var en perfekt kortsiktig lösning så länge pengar fanns och ingen märkte detta..

Till slut kom då dagen där han inte kunde dölja allt och skilsmässan var ett faktum, där satt han ensam på sin kammare och försökte komma på hur han skulle överleva. Det som skedde var att skulderna ökade och vips så var han inne i kronofogdens rullor, när en man kommit så långt så är det svårt kanske till och med på gränsen till omöjligt att se ljuset i tunneln.

Till slut kom merparten av livet på rätt köl och tankarna på att göra sig skuldfri började dyka upp, men likt lagen om all sköns jävlighet dök annat upp. Livet började rulla på fortare och fortare, till slut så fort att jag hade ingen som helst kontroll på något. Inte då mer än att arbeta och fixa så allt funka som folk kunde se, jag blev grymt ytlig.

Nu sitter jag här igen ensam på min kammare..

Men denna gången så är medvetandet med lite bättre, jag är fortfarande ständigt orolig för ekonomin samt vad andra ska tycka om mig och mina tillkortakommanden, men nu orkar jag inte kämpa emot.

Innan jag blir 50 år fyllda skall jag vara skuldfri...

I dag har efter fogden dragit sitt ut 10 640 per månad oavsett hur mycket jag arbetar, för att få lite perspektiv på detta kan nämnas att enligt EU så anses man fattig vid en inkomst under 11 000.

Jag har likt alla andra utgifter som måste betalas typ hyra, försäkringar samt underhåll för den som utan att veta om det räddat mitt liv och psyke många gånger.

Jag måste ha bil för resor då kollektivtrafik här ute inte på långa vägar kan jämföras med i en större stad, och min fyrfota vän ska även han ha sitt.

Livet suger apfitta på ren svenska och egentligen skulle jag lägga mig och dö eller åtminstone bli en bitterkuk som skyller på allt och alla. Men det är JAG som satt mig i den här situationen och det är endast JAG som kan jobba mig ur den....

Det enda riktigt jobbiga är att jag just nu inte kan ge min son vad han vill ha rent materiellt, jag har inte råd att gå ut och träffa andra människor, men de finns andra som lever som eremiter som har ett skapligt bra liv ändå..