För länge länge sedan så var det en pojke, vi kan kalla honom för typ Ludde..

Denna Ludde växte upp och försökte likt de flesta passa in genom att ha de där sakerna man bara måste ha, du vet för att inte anses vara helt förtappad och leva ett liv som eremit.

Han arbetade och ställde upp i vått och torrt för inte bara sin familj och vänner men även för sitt arbete. Till saken hör att redan som ung var Ludde ingen som var den som tjejer direkt brydde sig om, inte så mycket för att han var ful som stryk, mer för att han inte visste vad han skulle göra med dom.

Ludde var helt enkelt handikappad för han fixa inte dom där sociala reglerna som styr vårt samhälle, han varken fick eller kommer få någon diagnos på detta, ej heller vill han nog ha det heller..

Till slut växte Ludde upp till en någorlunda fungerande vuxen med allt vad det innebär, han hade lärt sig under åren att det gick att köpa sig fri från sitt sociala handikapp, för fick de närmaste vad de ville ja då märktes inte hans tillkortakommanden.

Detta var en perfekt kortsiktig lösning så länge pengar fanns och ingen märkte detta..

Till slut kom då dagen där han inte kunde dölja allt och skilsmässan var ett faktum, där satt han ensam på sin kammare och försökte komma på hur han skulle överleva. Det som skedde var att skulderna ökade och vips så var han inne i kronofogdens rullor, när en man kommit så långt så är det svårt kanske till och med på gränsen till omöjligt att se ljuset i tunneln.

Till slut kom merparten av livet på rätt köl och tankarna på att göra sig skuldfri började dyka upp, men likt lagen om all sköns jävlighet dök annat upp. Livet började rulla på fortare och fortare, till slut så fort att jag hade ingen som helst kontroll på något. Inte då mer än att arbeta och fixa så allt funka som folk kunde se, jag blev grymt ytlig.

Nu sitter jag här igen ensam på min kammare..

Men denna gången så är medvetandet med lite bättre, jag är fortfarande ständigt orolig för ekonomin samt vad andra ska tycka om mig och mina tillkortakommanden, men nu orkar jag inte kämpa emot.

Innan jag blir 50 år fyllda skall jag vara skuldfri...

I dag har efter fogden dragit sitt ut 10 640 per månad oavsett hur mycket jag arbetar, för att få lite perspektiv på detta kan nämnas att enligt EU så anses man fattig vid en inkomst under 11 000.

Jag har likt alla andra utgifter som måste betalas typ hyra, försäkringar samt underhåll för den som utan att veta om det räddat mitt liv och psyke många gånger.

Jag måste ha bil för resor då kollektivtrafik här ute inte på långa vägar kan jämföras med i en större stad, och min fyrfota vän ska även han ha sitt.

Livet suger apfitta på ren svenska och egentligen skulle jag lägga mig och dö eller åtminstone bli en bitterkuk som skyller på allt och alla. Men det är JAG som satt mig i den här situationen och det är endast JAG som kan jobba mig ur den....

Det enda riktigt jobbiga är att jag just nu inte kan ge min son vad han vill ha rent materiellt, jag har inte råd att gå ut och träffa andra människor, men de finns andra som lever som eremiter som har ett skapligt bra liv ändå..